Hej och välkommen ångest!
Fyfan vad mycket ångest jag har just nu! Helt min kropp är fylld med oro och jag har en stor klump i magen och i bröstet. Vad kan jag göra? Inte så jättemycket egentligen bara säga hej och välkommen din äckliga jävel är du här igen, vad vill du? Det är sjukt jobbigt och jag vill bara sova bort skiten, men tror att det skulle väcka ännu mer ångest om jag gjorde det. Har redan sovit i 4 timmar ungefär och när jag vaknade, vaknade jag av en fruktansvärd mardröm.. kommer inte riktigt ihåg vad det handlade om men jag började kallsvettas och allting kändes så sjukt tråkigt! Jag började genast tänka på hur mycket plugg jag har!! Jag ska läsa igenom 10 böcker på knappt 3 dagar och jag känner ingen motivation alls!! Fyfan vad drygt och tänk så klarar jag inte tentan :( :(?? Då får jag inge CSN och då kan jag inte betala räkningar osv. USCH! Så istället för att börja ta tag i läsandet tänker jag bara massa kattastrof tankar istället som inte hjälper mig ett skit.- skärp dig! Jag ska läsa dirket efter jag skrivit klart det här blogginlägget- lovar!
Men det är inte allt ångesten säger. Jag tänker jättemycket på min familj och dom där hemma. Jag saknar dom sjukt mycket så det gör ont inom mig. Jag vill veta hur alla mår, vad dom gör osv. Sen den allra största delen av ångesten handlar om min farmor. Hon gick bort förra vintern och jag saknar henne så fruktansvärt mycket. Det går inte med ord att beskriva hur mycket hon betydde och betyder för mig. Jag gråter fortfarande alltid när jag tänker på henne och alla våra minnen. Känns så sjukt sjukt sjukt att veta att jag aldrig kommer komma hem till henne igen. Se henne, höra henne skratta och prata, lyssna på hennes historier och minnen, trösta henne när hon är ledsen och bli tröstad när jag är ledsen. Jag kommer ihåg när jag var hos henne nästan varje helg. Hon bakade bullar, lagade världens godaste mat, berättade massa historier, vi tittade på film på kvällarna. Hon var så generös och snäll min farmor- det var världens bästa och sen en dag så fanns hon inte mer. Kommer aldrig aldrig glömma då jag var på middag hos några i Chile och skulle bara kolla min mail- där fanns ett från min pappa som berättade hur allting låg till. Det blev suddigt och jag kunde inte göra något annat än att gråta rakt ut. Tankar och minnen flög fram och tillbaka i mitt huvud och jag hade massa frågor. Vad kommer hända nu? Vadå, kommer jag aldrig aldrig att få se henne igen?! Jag kunde inte fatta det och har fortfarande svårt idag. Min farmor kunde ibland ta min mammas roll, känns fel att skriva eftersom min mamma ändå är min mamma och hon har alltid försökt så gott hon har kunnat. Men efter det där som hände, var det svårt för mig att inse att hon faktiskt var tillbaka som min mamma och min farmor fanns där på ett annat sätt. Men tiden går och jag måste inse att hon är borta. Det känns bara som att jag inte riktigt fått prata ut om hur jag känt med någon och därför har jag hållt allting inom mig och så ibland bara spricker det! Men jag måste släppa det, vilket jag kan mer och mer. Det är minnerna som är värst och insikten att jag aldrig kommer få uppleva dom igen. Jag vill bara tacka dig farmor för allt du gjort för oss, du har alltid stöttat och funnit där, du gjorde allting mycket enklare när jag var mindre och jag hade aldrig klarat din bortgång när jag var mindre. Jag inser att det här är livet, ibland förlorar vi dom vi älskar och som står oss närmast, ibland går det fort och ibland vet man det länge. Jag är ledsen att jag inte fanns till för dig i slutet då du behövde mig, jag var självisk, jag orkade inte se dig, se när du led och när cancern åt upp dig mer och mer. Du var tillsist bara av kött och ben. Jag tänkte bara på mig själv, att jag inte orkade bli påmind om att du snart skulle dö- det väckte för starka känslor så jag höll mig borta, även fast du sa att du behövde min hjälp och att det kändes som att jag inte var en del av familjen längre- förlåt, verkligen förlåt, jag hade gjort annorlunda idag! Jag kan känna dig här ibland. Ibland känns det som att du är brevid mig igen. Jag känner mig stark och trygg då. Minnerna vi har kommer aldrig försvinna, du kommer alltid vara hos mig. Tack för allting och vart din själ nu än är är jag övertygad om att det är bra energi. RIP Ally Eriksson- Du är inte bara saknad utav mig utan jag vet att jag pratar för hela min familj- du ska se pappa! Jag vet att han är mest drabbad då du var en del av hans vardag- han vågar inte erkänna det men jag vet att han lider av saknaden efter dig- din son älskade dig trots att han kunde vara ett stort svin ibland. Vi alla saknar dig, även mamma och jag hoppas hon bad om ursäkt för hennes konstiga beteende och sviniga attityd hon hade mot dig i slutet när du var som sjukast. Jag kunde inte alltid vara där och försvara dig, men de gånger jag var med stod jag på din sida och jag ställde mig emellan för jag visste att du var svag och det var inte ditt fel att du inte ville äta osv. du visste precis som vi att du skulle gå bort snart och det plågade oss alla.
Skönt att fått det där ur sig! Ångesten börjar avta lite- men den finns fortfarande och den vill påminna mig om alla människor jag har i mitt liv och haft.. att de kanske inte finns kvar hos mig för all min framtid. En sak jag tycker är ganska roligt med ångest är att den aldrig aldrig är logisk!! Det är bara som en naiv skitunge. Och när den är på besök ibland tror man ofta på allt den säger! Ett sånt stort tips är verkligen att skriva ner sina tankar eller säga dom högt. Jag gick hos en psykolog förut- världen världen bästa psykolog, han blev mer än bara min psykolog han blev verkligen min vän! Henrik heter han och utan honom hade jag nog inte suttit här idag, han är verkligen en stor förebild för mig och jag är honom evigt tacksam för det han gjort för mig. I alla fall, han gav mig tipset att säga ångest tankarna högt och i olika röster. Då tror man inte på dom lika mycket och det låter mest fåningt och ologiskt-vilket ångest verkligen kan vara. Det är även bevisat, genom att skriva ner sina tankar på ett papper medförde det något neurologiskt mycket intressant. När man placerar tankarna utanför sig själv betraktar man omedvetet sig själv utifrån. Vad som då nästan alltid inträffar, är att tankarna inte framstår som realistiska eller proportionella till situationen. Tankar som verkade helt logiska när man tänkte dem, blir nästan fåniga när man skriver ner dem. Många känner att de fått en känsla av kontroll över tankarna, genom att skriva ner dem. Det kan till och med vara så att en del tankar verkar näst intill löjliga, men det hör man inte när denna lilla röst (den lilla jäveln) mal på. När man skriver ner dem leder det nästan alltid till en förändring till det bättre- därför är det så skönt att ha blogg och kunna skriva av sig. Även fast det är ganska utelämnande- tur att inte alla vet om min blogg bara de jag vill ska veta vet =).
Henrik sa alltid att jag inte skulle vara rädd för ångest eftersom det bara är en känsla, det är inte sanning på något sätt- vilket har tagit mig tid att inse. När den väl kommer kommer den med sån fart och stark kraft att oftast hinner jag inte tänka efter utan jag tror helt fullt ut på den och de den säger. Jag har även lärt mig att man inte ska försöka få bort ångesten genom att göra de den säger att man ska göra eller göra saker man inte vill, eller försöka trycka bort den. Det funkar oftast inte. Utan man ska bara vara lugn och välkomna den, hör vad den vill säga och antingen skriva ner det eller säga det högt. Oftast så funkar det, jag känner att den sakta börjar försvinna =).
Jag har en annan stak känsla också som ofta kommer på besök- som är mer behaglig. Jag kallar den stark och positiv energi för det är exakt så den känns. Jag har övat upp den så den kommer mer och mer på besök och det är så härligt! Känner att den börjar komma mer och mer nu och ångesten får mindre och mindre plats. Just det här att döpa olika känslor och känna igen dom var också en viktig sak jag lärde mig hos Henrik. Den här känslan är underbar och jag känner mig stark, lycklig och fri. Allting känns egentligen så enkelt- för enkelt för att vi alltid ska kunna inse det. Jag tror att innerst inne är vi helt fria, och det är bara massa krav, ångest, tankar och känslor som håller oss i livetsbojor. Vi kan göra precis vad vi vill med våra liv. Vi behöver egentligen inte följa alla normer och krav, vi är dom vi ska vara och innerst inne är vi perfekta precis som vi är. Vilken lust jag fick att meditera! Hm.. kanske ska? Ja juste plugga var det! Men först, tack för att du tittade förbi och läste mitt inlägg.
Tack alla mina vänner för att ni finns i mitt liv!
Puss och kram!
Men det är inte allt ångesten säger. Jag tänker jättemycket på min familj och dom där hemma. Jag saknar dom sjukt mycket så det gör ont inom mig. Jag vill veta hur alla mår, vad dom gör osv. Sen den allra största delen av ångesten handlar om min farmor. Hon gick bort förra vintern och jag saknar henne så fruktansvärt mycket. Det går inte med ord att beskriva hur mycket hon betydde och betyder för mig. Jag gråter fortfarande alltid när jag tänker på henne och alla våra minnen. Känns så sjukt sjukt sjukt att veta att jag aldrig kommer komma hem till henne igen. Se henne, höra henne skratta och prata, lyssna på hennes historier och minnen, trösta henne när hon är ledsen och bli tröstad när jag är ledsen. Jag kommer ihåg när jag var hos henne nästan varje helg. Hon bakade bullar, lagade världens godaste mat, berättade massa historier, vi tittade på film på kvällarna. Hon var så generös och snäll min farmor- det var världens bästa och sen en dag så fanns hon inte mer. Kommer aldrig aldrig glömma då jag var på middag hos några i Chile och skulle bara kolla min mail- där fanns ett från min pappa som berättade hur allting låg till. Det blev suddigt och jag kunde inte göra något annat än att gråta rakt ut. Tankar och minnen flög fram och tillbaka i mitt huvud och jag hade massa frågor. Vad kommer hända nu? Vadå, kommer jag aldrig aldrig att få se henne igen?! Jag kunde inte fatta det och har fortfarande svårt idag. Min farmor kunde ibland ta min mammas roll, känns fel att skriva eftersom min mamma ändå är min mamma och hon har alltid försökt så gott hon har kunnat. Men efter det där som hände, var det svårt för mig att inse att hon faktiskt var tillbaka som min mamma och min farmor fanns där på ett annat sätt. Men tiden går och jag måste inse att hon är borta. Det känns bara som att jag inte riktigt fått prata ut om hur jag känt med någon och därför har jag hållt allting inom mig och så ibland bara spricker det! Men jag måste släppa det, vilket jag kan mer och mer. Det är minnerna som är värst och insikten att jag aldrig kommer få uppleva dom igen. Jag vill bara tacka dig farmor för allt du gjort för oss, du har alltid stöttat och funnit där, du gjorde allting mycket enklare när jag var mindre och jag hade aldrig klarat din bortgång när jag var mindre. Jag inser att det här är livet, ibland förlorar vi dom vi älskar och som står oss närmast, ibland går det fort och ibland vet man det länge. Jag är ledsen att jag inte fanns till för dig i slutet då du behövde mig, jag var självisk, jag orkade inte se dig, se när du led och när cancern åt upp dig mer och mer. Du var tillsist bara av kött och ben. Jag tänkte bara på mig själv, att jag inte orkade bli påmind om att du snart skulle dö- det väckte för starka känslor så jag höll mig borta, även fast du sa att du behövde min hjälp och att det kändes som att jag inte var en del av familjen längre- förlåt, verkligen förlåt, jag hade gjort annorlunda idag! Jag kan känna dig här ibland. Ibland känns det som att du är brevid mig igen. Jag känner mig stark och trygg då. Minnerna vi har kommer aldrig försvinna, du kommer alltid vara hos mig. Tack för allting och vart din själ nu än är är jag övertygad om att det är bra energi. RIP Ally Eriksson- Du är inte bara saknad utav mig utan jag vet att jag pratar för hela min familj- du ska se pappa! Jag vet att han är mest drabbad då du var en del av hans vardag- han vågar inte erkänna det men jag vet att han lider av saknaden efter dig- din son älskade dig trots att han kunde vara ett stort svin ibland. Vi alla saknar dig, även mamma och jag hoppas hon bad om ursäkt för hennes konstiga beteende och sviniga attityd hon hade mot dig i slutet när du var som sjukast. Jag kunde inte alltid vara där och försvara dig, men de gånger jag var med stod jag på din sida och jag ställde mig emellan för jag visste att du var svag och det var inte ditt fel att du inte ville äta osv. du visste precis som vi att du skulle gå bort snart och det plågade oss alla.
Skönt att fått det där ur sig! Ångesten börjar avta lite- men den finns fortfarande och den vill påminna mig om alla människor jag har i mitt liv och haft.. att de kanske inte finns kvar hos mig för all min framtid. En sak jag tycker är ganska roligt med ångest är att den aldrig aldrig är logisk!! Det är bara som en naiv skitunge. Och när den är på besök ibland tror man ofta på allt den säger! Ett sånt stort tips är verkligen att skriva ner sina tankar eller säga dom högt. Jag gick hos en psykolog förut- världen världen bästa psykolog, han blev mer än bara min psykolog han blev verkligen min vän! Henrik heter han och utan honom hade jag nog inte suttit här idag, han är verkligen en stor förebild för mig och jag är honom evigt tacksam för det han gjort för mig. I alla fall, han gav mig tipset att säga ångest tankarna högt och i olika röster. Då tror man inte på dom lika mycket och det låter mest fåningt och ologiskt-vilket ångest verkligen kan vara. Det är även bevisat, genom att skriva ner sina tankar på ett papper medförde det något neurologiskt mycket intressant. När man placerar tankarna utanför sig själv betraktar man omedvetet sig själv utifrån. Vad som då nästan alltid inträffar, är att tankarna inte framstår som realistiska eller proportionella till situationen. Tankar som verkade helt logiska när man tänkte dem, blir nästan fåniga när man skriver ner dem. Många känner att de fått en känsla av kontroll över tankarna, genom att skriva ner dem. Det kan till och med vara så att en del tankar verkar näst intill löjliga, men det hör man inte när denna lilla röst (den lilla jäveln) mal på. När man skriver ner dem leder det nästan alltid till en förändring till det bättre- därför är det så skönt att ha blogg och kunna skriva av sig. Även fast det är ganska utelämnande- tur att inte alla vet om min blogg bara de jag vill ska veta vet =).
Henrik sa alltid att jag inte skulle vara rädd för ångest eftersom det bara är en känsla, det är inte sanning på något sätt- vilket har tagit mig tid att inse. När den väl kommer kommer den med sån fart och stark kraft att oftast hinner jag inte tänka efter utan jag tror helt fullt ut på den och de den säger. Jag har även lärt mig att man inte ska försöka få bort ångesten genom att göra de den säger att man ska göra eller göra saker man inte vill, eller försöka trycka bort den. Det funkar oftast inte. Utan man ska bara vara lugn och välkomna den, hör vad den vill säga och antingen skriva ner det eller säga det högt. Oftast så funkar det, jag känner att den sakta börjar försvinna =).
Jag har en annan stak känsla också som ofta kommer på besök- som är mer behaglig. Jag kallar den stark och positiv energi för det är exakt så den känns. Jag har övat upp den så den kommer mer och mer på besök och det är så härligt! Känner att den börjar komma mer och mer nu och ångesten får mindre och mindre plats. Just det här att döpa olika känslor och känna igen dom var också en viktig sak jag lärde mig hos Henrik. Den här känslan är underbar och jag känner mig stark, lycklig och fri. Allting känns egentligen så enkelt- för enkelt för att vi alltid ska kunna inse det. Jag tror att innerst inne är vi helt fria, och det är bara massa krav, ångest, tankar och känslor som håller oss i livetsbojor. Vi kan göra precis vad vi vill med våra liv. Vi behöver egentligen inte följa alla normer och krav, vi är dom vi ska vara och innerst inne är vi perfekta precis som vi är. Vilken lust jag fick att meditera! Hm.. kanske ska? Ja juste plugga var det! Men först, tack för att du tittade förbi och läste mitt inlägg.
Tack alla mina vänner för att ni finns i mitt liv!
Puss och kram!
Kommentarer
Trackback
