Vilken otroligt stark känsla jag fick igår, det här måste jag bara skriva ner.
Jag kunde inte sova igår natt, igen måste jag tyvärr säga. Har blivit allt för ofta jag har legat uppe sent på kvällarna och inte kunnat sova. Vet inte riktigt vad det är, tror att jag är stressad och nu börjar det gå ut över min sömn. Inte bra alls, jag måste göra någonting åt det här, finns nog ingen människa som fungerar bra utan en god nattsömn, det funkar om det inte händer under en längre period, men nu börjar jag känna att det här är ohållbart. I alla fall, just igår kväll var det bra att jag låg uppe en stund för då hann jag verkligen tänka igenom vissa saker. Så när jag låg i min säng igår kväll, tänkte jag först på helgen (har haft en otroligt mysig helg föresten), sen helt plötsligt var det en tanke som "ploppade" upp.. Det var som en "blixt från himlen", det gick så fort och plötsligt så fick jag en stark känsla i hela kroppen. Tanken eller "rösten" var såhär; "Har du det som krävs?".. "Har jag det som krävs för att leva min dröm? Det liv jag vill leva?" Till en början blev jag så förvånad att jag ens "gav" den här tanken tid för spekulering eftersom jag har ett inlärt mönster att alla klarar allt, det gäller bara att vilja. Detta är fortfarande starkt inom mig men igår när jag tänkte på om jag verkligen har det som krävs tänkte jag vidare, "Vet jag verkligen vad som krävs för att uppnå de drömmar och visioner jag har?" Och i så fall är jag beredd att verkligen genomföra detta? Genom att jag spekulerade vidare om det här insåg jag något som jag tidigare bara har sagt och tänkt, jag har hört det flera gånger och jag förstår det, men jag har aldrig tidigare insett det och känt det på samma sätt som igår kväll. Det här att verkligen genomföra det som krävs för att nå sina mål. Jag tror jag har varit för bekväm, för lat, vet inte vad jag ska kalla det. Eller så har jag aldrig riktigt insett vad som krävs och att jag faktiskt måste följa och göra vissa saker för att lyckas. Jag har nog fastnat i en offer roll för länge. Jag vill inte vara ett offer, jag tänker inte vara ett offer! Jag har varit offer för min lathet.. Jag har låtit känslor styra mig, tagit kontroll över mitt liv. Jag har känt att det inte är någon idé att göra något åt det utan följt mina känslor. Som en slav som följer sin ägare. Mina känslor har ägt mig och fått mig att gå en väg som jag inte vill gå.. Jag har ju tjatat om det här hur länge som hellst och jag har tänkt att jag "lever som jag lär", jag har trott att jag lever som jag pratar med andra om, hur viktigt det är att inte göra sina känslor till galler, att inte låta de stå ivägen för att genomföra sina mål, sina drömmar och sin vision. Men ändå har jag inte på riktigt levt efter det här. Jag tror jag har varit för snäll mot mig själv. Det är jätteviktigt att vara snäll mot sig själv, absolut. Men vad händer om man låter detta omhändetagande av sig själv gå för långt? I mitt fall har jag blivit för bekväm, för lat. Jag behöver sparka igång mig, rycka mig själv i örat och säga till mig att skärpa till mig, på riktigt. Det är inte synd om mig, jag klarar det här! Visst att det kan vara jobbigt och tungt, och då får jag tycka det, då får jag gråta och tycka lite synd om mig själv. Men jag tror att felet jag har gjort är att jag har fastnat i det här och indirekt har jag sagt till mig själv att jag inte klarar av det här, det är "för synd om mig". Usch!! Nej nu jävlar! Nu kommer jag skärpa mig.. Jag tror att det här kommer från min barndom.. Mina föräldrar har varit ganska givmilda mot mig under min uppväxt. Har jag inte velat göra någonting de sagt åt mig att göra har det varit okej om jag inte gjort det. Det har gjort mig lat och bekväm. Det är slut med det nu! Det är jobbigt att erkänna det här med att man är ett offer, eftersom det är någoting jag förknippar med så mycket negativt, men jag försöker att kunna faca det och inse fakta, att jag måste möta även dessa sidor hos mig som jag så gärna inte vill erkänna.


Jag skriver att jag har varit för "snäll" mot mig själv. Samtidigt tycker jag att jag ofta kan vara för kritisk och dömande mot mig själv också. Knepig ekvation.. Hur går det ihop? Jag tror att när det gäller min självkänsla är jag för dömande i den bemärkelsen att jag inte känner att jag duger när jag inte presterar det jag känner att jag borde göra för att "vara tillräkligt bra". Behöver få den bekräftelsen från andra eller vissa saker för att tro på det. Så på sätt är jag väldigt dömande och behöver förstå att jag duger och är bra, oavsett hur jag prestrerar eller vad jag gör. Det blir bättre, men det är som motion, det gäller att hålla igång den för att det ska ge en långvarig effekt. Sen då när det gäller att jag är för snäll och för bekväm handlar nog om att jag tillåter mig själv ge upp när det blir för starka känslor. Jag faller för dom och tycker det är okej.. Det är inte okej, för jag klarar av det! Jag vet ju att jag kan innerst inne. Slut spekulerat och igång med handling! på riktigt. Jag ställer mig tre frågor:

1) Vad är min dröm, hur vill jag leva mitt liv?
2) Hur kommer jag dit? Vad krävs?
3)Slutligen, har jag det som krävs? På riktigt, har jag verkligen det som krävs och är jag beredd att satsa på att nå det, vad det än krävs? Trots alla motgångar, klarar jag av dom?

Tror att man lätt svarar ja på denna fråga, men att känna den där riktiga motivationen och styrkan att man verkligen kan och vill, tror jag är det allra svåraste. Jag är ju en känslomänniska och det gör det svårt för mig att strunta i mina känslor, lägga dom åt sidan och göra det jag vill ändå, med mina känslor.
"Jag känner mig orkeslös, men jag går och tränar ändå" osv. Kommer ihåg för något år sen då jag sa det till en vän som höll på att falla för sina känslor. Jag sa till henne att hon skulle göra det hon ville ändå och bära med sig sina känslor men att inte låta dom stoppa henne, det är ju trots allt bara känslor som är en produkt från våra tankar. Hm.. tänk om det var lättare att leva efter det också. Som jag skrivit tidigare, jag är med på konceptet men jag har inte följt riktlinjerna, inte på riktigt. Jag har inte tillämpad det, men nu är det ändrig på det.


Skönt att skriva av sig. Undrar om någon orkar läsa allt jag skrivit. Slutligen vill jag bara skriva att det är så skönt och stimulerande när man kommer på nya saker, eller börjar tänka i nya banor. Jag är tacksam för att såna här tankar "kommer" tilll mig ibland, de gör att jag utvecklas och lär mig mer om mig själv, min omgivning och vägen till mina drömmar och mål. Tycker om att höra andra människors tankar om detta också, helt otroligt att vi är så olika men samtidigt så lika.


Vill tacka för en otroligt mysig helg! Saknar dig redan Viktor. Tack föresten för tipset om bloggen, det var nog i och med den jag började tänka på det här jag skrivit om. Sen vill jag gratta Johanna som fyllde år igår, hoppas du fick en fin fördelsedag. Försökte ringa dig men förstår om du hade fullt upp.

Nu ska jag till biblioteket och träffa Jaana och Amellie. Sen ska jag och Jaana och Johanna träna! Först spinning och sen body pump! Otroligt kul och skönt. Ska se till att få lite plugg gjort också, på riktigt ;)!


Puss och kram på er!